Den glödande stenkulan i Granberget
En stark vilja kan försätta berg. På samma sätt kan en sten försätta stark vilja. Här ges ett lysande exempel, med grund hos byns ungdomar på 1940-talet. Vi ska i några artiklar följa historien kring den mystiska sten, som gäckat byn och (vissa) av dess invånare.
Bild 1. Stenen!
En av de äldsta artikelserierna på Becken-Webben handlade om istid och landhöjning. Byn är kustnära och dess geografi har därmed förändrats markant under senare årtusenden. Byns gamla bronsåldersbor formade rösen för hand medan vissa av oss idag fortsätter att forma rösen med dieselrykande maskiner. Skribenten tillhör en av de senare. En av byns platser med särdeles hög magi är Granberget.
Bild 2. Ulf Hahlin väger stenen, 18.2 kg.
Granberget kröns på toppen av ett bronsåldersröse. Toppen ligger ca 35 meter över nuvarande havsnivå. Utifrån detta och ett flertal andra rösen i närområdet sluter vi oss till att det handlar om yngre bronsåldern, ca 500 - 1000 år före Kristi födelse.
Utmed Granbergets sydvästra kant finns ett brant sluttande parti, och häri finns en klippskreva. I klippskrevan uppmärksammade ungdomarna på 1940-talet en mystisk kula. Ett flertal ungdomar lär ha jobbat med fyndet, men de som idag tycks ha kvar glöden är Ulf Hahlin och Esbjörn Lundström.
Ungdomarna lyckades få ut kulan ur berget, en tung pjäs visade det sig. Det sägs även att detta krävde lite eldande i grottan för att berget skulle släppa ifrån sig sin skatt.
Bild 3. Ulf Hahlin visar var han och bland andra Esbjörn Lundström hittade stenen som unga.
Kulan fick sedan tjäna som trädgårdskonst hos bybon Gustav Jonsson. Alla berörda har sett kulan utmed skogsvägen till och från Mjösjön, i tryggt förvar på Gustavs tomt. Så var det fram tills för något år sedan då den plötsligt en dag var försvunnen. Detta konstaterades med yttersta oro hos bybon Ulf Hahlin. En del av själen kändes förlorad, förstod man. Vi har i några nyliga artiklar stiftat bekantskap med Gustav Jonsson, och vet att han gick bort år 2006. Istället är det dottern Barbro med maken Roland som sköter gården. Roland, bördig från Skåne, berättade att han tagit stenen, hem till just Skåne. Ett osedvanligt dåligt skämt tyckte Ulf Hahlin, för det visade sig vara ett skämt. Stenen hade flyttats in i ännu tryggare förvar i Gustav Jonssons garage. Stenen togs nu om hand av Ulf Hahlin för att starta det experiment vi här ska berätta om.
Världen är ju full av runda stenar. Därför måste Ulf förvissa sig om att detta är den rätta stenkulan, och inte ett plagiat från Skåne. Av den anledningen tillverkades just ett exakt plagiat av stenen likt en stor ”flirtkula”. Närmare sanningen och i än lättare material är styrofoam som Ulf använde. Som utvikning – ”styrofoam” låter amerikanskt men är snarast en svensk uppfinning av Carl Georg Munters, avsedd som isolering – lite industrihistoria igen. Den riktiga stenen var för tung att hantera, och för värdefull att riskera att förlora, men med flirtkulan fanns alla möjligheter att fullfölja experimentet.
Bild 4. Ulf Hahlin håller upp stenen, eller snarare dess lättviktsversion, som ska återbördas urberget.
Kulan ur berget var nästan klotrund, men sina ca 230 mm i diameter. Vikten kontrollerade Ulf Hahlin till 18.2 kg. Ur detta roar sig undertecknad med att beräkna stenens densitet, till 3.13 kg/dm3. Denna uppgift får man tolka hur man vill - för egen del en vanlig ”sten” – för andra en kula tappad från ett rymdskepp. Just Kryptonit lär ha denna densitet. Det må erkännas dock – historiens fortsättning höjer mystiken kring denna sten. Teorier om en kanonkula från kriget 1809 lär även ha framförts!
Ulf, med bakgrund som möbelsnickare och hantverkare i byggnadsvård, lyckades få till en exakt kopia av stenen. Beväpnad med denna lättbollade flirtkula förflyttade vi oss ut i skogen, en mulen och duggig hösteftermiddag. Blåsten fick skogen att leva, och ett rymdskepp hade utan problem kunnat hovra ovan molnbasen utan att vare sig bli sedd eller hörd.
Bild 5. Ulf Hahlin demonstrerar den labyrint av trånga passager och bergsklackar som ska överlistas för att få stenen tillbaka på sin plats.
Ulf hade redan placerat en stege vid Granbergets brant. Framför klippskrevans mörker hade en pinad tall etablerat sig, säkert flera hundra år gammal. Platsen hade fallit i glömska, även hos Ulf Hahlin och Esbjörn Lundström. Men, nu var det med målmedvetet letande som Ulf hittat den och med målmedvetna steg klättrade upp för stegen och mörkrets öppning i berget.
Undertecknad har ju hört historien om stenkulan i många år. Själv inses att bara några meter därifrån har jag själv en rastplats och byggt en stensatt eldstad på bergskrönet. Mitt eget namn på platsens var förr ”vikingaberget”, ett namn som nog var ca 2000 år för modernt, har jag insett i vuxen ålder. För bronsåldersmänniskorna, och ca 30 meters landhöjning, var detta en ö med en idealisk djuphamn. Mer troligt var att man inte önskade sig djupa hamnar utan istället drog upp sin båt, och detta gjorde man på läsidan och inte som här utåt ”öppet hav”, om man nu får kalla Bottenviken så. Ön, berget och dess topp var så viktigt att man stenade upp ett röse, en förmodad grav, på platsen.
Ulf visade hyllan inne i berget där stenen en gång legat. Att få dit stenen är en konst svårare än Rubiks kub. Då stenen inte är helt klotformad, utan diametern slår på någon centimeter, måste den roteras in på ett mycket speciellt sätt. Men se, skribenten lyckades med livliga instruktioner från Ulf Hahlin. Ulf stod på toppen av berget och sneglade ned genom en smal öppning.
Bild 6. Undertecknad antar utmaningen att få stenen på plats, och i den trånga håligheten kan man till slut rulla upp stenen på sin hylla. Där tronar den som en måne, eller som ett strutsägg i sitt rede.
Ulf har funderat mycket på stenen och dess tillkomst. Sanningen är väl att ingen av oss tror på rymdskepp eller annat övernaturligt. Det hade varit intressant att diskutera detta med bronsåldersmänniskorna som förmodligen noterat samma kula på samma plats i berget. Då det begav sig torde den ha legat just i vattenbrynet, rund som en liten sol. Just sol och runda former var populära på den tiden, liksom monumentala naturplatser. Tyvärr får vi inget svar. Ulf hade hoppats få en etablerad geolog vid Umeå Universitet att uttala sig. Påpassligt nog gav Ulf stafettpinnen till undertecknad, med närmare kopplingar till Universitet. Vi får se, i kommande möjliga artiklar på detta tema.
En amatörmässig tolkning får duga för stunden. Man måste anta att stenen formats på plats. I botten på klippskrevan har ett frostsprängt stenblock börjat röra på sig och slipats till. Kulan kan inte ha ”ramla ned” uppifrån, detta ger sig uppenbart från dess storlek i bergets snäva sprickbildning. Kulan vilar i en skål, på en hyllformad avsats i bergsskrevan. Man har sett ganska många grytor i berg och hällar, men detta är onekligen en ganska ovanlig plats och form.
Bild 7. Sveafallen i Degerfors, och en jättegryta. Möjligen är det just denna som är 6 meter djup, en av landets djupaste. Istidens forsar var mäktiga. Bilden är inverterad för ökad ”konstnärlig” effekt. Foto Gunnar Engström, 2011.
Det som fått stenen att röra på sig och blivit tillslipad är vattenkraft. Här finns ungefär tre alternativ, i trolig sannolikhetsordning; 1) smältvattenströmmar under inlandsisen, 2) vågkraft, och 3) rinnande fors utan ovanliggande is. Under inlandsisen strömmade smältvatten, och visst, Becken by (en så kallad radby) är byggd på den ås i södergående riktning som börjar med just Granberget och slutar med Karl-Erik Bergströms hus. Det känns ganska naturligt att tro på denna förklaringsmodell. Teori nummer två; vågor har stor energi och om de slår in i en skreva i klippväggen som skett här kan effekten bli stor. Om man begränsar sig till senaste istiden och dess efterföljande landhöjning så handlar det dock bara om några hundra år som ytvågornas bearbetning pågått, under mellanperioden från havets djup till torrhet på land. Teori nummer tre; nog för att bäcken som gett byn dess namn ibland är stor, men att den skulle ha varit en inhavsfors av Sveafallens karaktär är ju högst osannolikt. Topografin stämmer inte, och ej heller finns andra fynd i området. Annars blir man lätt förvånad över sin egen dumhet och på allt som skett i vår natur.
Bild 8. Ulf Hahlin och undertecknad har växlat plats. Ulf har krupit in i berget och underteckna blickar ned uppifrån bergskrönet. Där nere tronar stenkulan på sitt altare. Som förtydligande, det är Ulfs huvud till vänster, och stenen till höger! Ute börjar mörkret lägga sig och vinden sveper i trädens toppar, och får urskogens djup att tätna. Bara en bit bort vilar den hövding som lagts under sten för 3000 år sedan. Just som Ulf rör vid stenen, händer något, den börjar omedelbart glöda.
Gunnar Engström, 2012-11-11
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se